Three Of A Kind <3

Novellen blev så omtyckt att jag skrev en fortsättning, eller försökte. Jag är inte bra på fortsättningar, tröttnar så lätt. Så den kanske inte håller samma standard. Puss på er, speciellt på er som kommenterade så fint förra gången.

Här under är den! / Kim



3,5 förlåt i minuten

- Jag är Columbus, du är en prinsessa ifrån Moskva. Vi bor i torn med spiror, ifrån sovrumsfönstret ser du marknadstorg. Alla torg där är rutiga, vi kan försöka låta bli att gå på dom svarta hela dagen. Vi kan bli försenade till tåg, sova i kupéer, det kommer ändå alltid att vara du.

Du har kommit hem ifrån Ryssland, du tog med dig en pälsjacka och en pälsmössa samtidigt som du sa att du fortfarande älskade mig. Jag fick volanger och sammetsskor, dyra skinnväskor och varma kappor. Det är fortfarande vinter utanför och det fastnar snöflingor i rävpälsen. Jag vill att du ska luta dig framåt och ta bort varenda en, men så fort vi kommer in i hallen smälter dom bort, det är som om att dom inte har funnits över huvud taget. Snön är det enda som smälter här inne.
Jag hinner inte ens ta av mössan förrän du slänger mig på sängen, det kan gå en kvart, tjugo minuter, kaffet kan koka klart och sedan svalna. Då tittar du upp på mig, ler och säger:
- Du kanske ska ta av mössan älskling?

Ögat är själens spegel, spegeln är ögats själ. Jag begrundar, putar med underläppen, lyfter på ögonlock och långa lockar. Men inget känns som det borde.
Det ligger något läskigt i att stirra in i sina egna grönblåa ögon, man är bara sin egen. Gör dina egna misstag, lita inte på någon annan, du är dig själv närmast.
Tar tag i mitt böljande rödlätta hår, vågorna sprider sig i handflatan medan jag försöker att sätta upp håret med en hårklämma av elfenben. En vit och smal hals framträder, min vita porslinshy. Du brukade dra tummen längs med mina anklar och säga att jag hade porslinsvrister, att hela jag var som italienskt porslin. Började undra om du liksom i somras skulle ta emot mig med foten när jag ramlar ifrån fönsterkarmen, kniper ögonen hårt men hör inget krasande glitter, inga spillror på golvet. Visst måste det finnas något bäst före datum på porslin? Någon gång måste ytan ha blivit skrapad för mycket, nött av vind och dålig lägenhetsluft. Man måste bli lite skörare med åren. Men ingen virar in mig i söndagens tidning och lägger mig i flyttlådor, ingen vill någonstans. Jag är en repig gammal skiva och jag har hakat upp mig, ingen bryr sig ens om att flytta på mig.
Du, du har alltid varit någon. Med din gyllenbruna hy, ditt kolsvarta hår och dina kastanjer till ögon. Din ögonvita är som fluffig marräng, dina läppar som persikor, du har alltid varit någon i någons ögon, du har varit hela världen. Du har varit alla kontinenter du rest till, alla morgonar i Kairo, du har varit Nilen och Niagarafallet, någons vita hus. Men i mina metallskålar väger du inte lika tungt, i mina ögon är du inte världens åttonde underverk. Förlåt, jag viskar förlåt varje natt 3:05, jag viskar förlåt älskling förlåt, men jag kan inte älska dig.
3:05 varje natt till din nakna rygg, 3,5 förlåt i minuten.

Det var en tisdag eller en fredag, vintern hade precis tagit slut och du hade tagit morgonflyget till Amsterdam. Tulpanerna hade precis slagit ut i takt med de varmare breddgraderna och du stod i hallen med en resväska, mumlade något om ett fotojobb. Vände mig om i sängen efter din slängkyss och somnade om, när jag vaknade på morgonen var du borta.

Läpparna i mörkret.
Grannen har fest, lördagskvällen är välkomnande kylig. Så kylig så att det känns som om att själen rensas, huvudet blir lite klarare, risporna inte så djupa.
Försöker skriva i mitt sovrumsfönster men den dova musiken, pianot, den akustiska gitarren ekar över gården. Inte högt, utan dovt, som ett sorl, vaniljsås för hörselgångarna. Jag trivs som bäst med ljud runt mig, med katterna som stryker sig längs med murarna på gården, jamandet, vingliga klackar längs med kullerstenen klockan fyra, sömnigt fnitter och en port som går igen.
Går ut på gården för att ta en cigarett, sätter mig på bänken brevid körsbärsträdet och tänder. Tänker på våren, den är snart här. Snart blommar körsbärsblommorna, snart kan man ligga i folkets park utan att bli sjuk, snart kan man gå hem om nätterna med bara axlar, strunta i att betala garderob på dansställena. Glöden är det enda som syns och jag andas ut, värmen är inte riktigt här än. Säkert på väg, men inte här än.

- Inte bjuden?
Hon kröp fram ur mörkret, glöden var det enda som syntes.
När hon ställde sig under gatulampan framträdde hennes ansikte. En kort blond page, ett par kristallblåa ögon och små röda läppar som talade till mig. Tänker på rosor.
Hon tar ett bloss och andas ut. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag gjorde detsamma, kedjerökte i två minuter.
Det gick upp för mig att det var min tur att svara.
- Nä, eller jo. Inte min kväll ikväll bara.
Hon fimpade cigaretten med sina lila pumps och borstade av den svarta paljettprydda klänningen med insidan av händerna. Ritsch ritsch, tände min andra cigarett.
- Kom upp om du har lust, ingen ska behöva sitta ensam en lördagskväll, sa hon och log innan hon gick upp i trappen. Hon dröjde kvar lite i dörröppningen men tittade aldrig bak. Kanske bara inbillning. Hörde hennes klackar gå upp, ända upp till tredje våningen. Dörren gick igen och sen inget mer.

Läpparna i mörkret.
Jag ville röra dem, dra med fingret över det rödrosa, men jag vågade inte.
Jag ville krypa intill henne, lägga min näsa i hennes halsgrotta och stanna där, om än bara för en kvart.
Jag gjorde inget av det där.

03:05 kröp en välbekant iskall kropp ner brevid mig, luktade som tulpaner från Amsterdam och som främmande framkallningsrum.
- Tea.., försökte hon.
- Mm, undrade jag sömnigt och vände ryggen till.
- Nej det var inget

04:45 vaknar jag av att hon har somnat. Tänder en cigarett i sovrumsfönstret och tittar upp, tredje våningen är kolsvart. Inget skvallrar om nattens bravader.
Och så läpparna i mörkret.
Jag gjorde inget av det där.
Fimpar cigaretten mot fönsterbläcket, kryper ner igen, armarna runt hennes rygg. Kalla frusna händer.
- Mm, hon kurrar som en katt och somnar om.
Jag viskar förlåt älskling förlåt, men jag kan inte älska dig.
3:05 varje natt till din nakna rygg, 3,5 förlåt i minuten.