Three Of A Kind <3

Hej mina vänner!

Gissa vems mage som pirrar?? Sitter just nu på Kastrup med min laptop och fördriver tiden. Varför går tiden sååå långsamt? Om bara timmar, nästan minuter är jag hel igen!

Om bara några få timmar ser jag älskling stå nervöst och stampa bland dom andra väntande, alldeles snart får jag springa in i hans famn igen! Åhhh

Flyget bär mig till Istanbul där vi återförenas <3 Hans intervju inför visumet gick jätte bra, bara en minut tog det! Antagligen är det lättare denna gång då han redan varit i Sverige, hoppas jag!

Nej, nu ska jag äta mitt dyra Kastrup-choklad och fördriva tiden lite mer! :) Är rätt trött på att flyga nu, alltså på själva flygandet. Tiden går långsamt och stolarna är obekväma. Jag har nog mellanlandat på Europas alla flygplatser vid detta laget :) Munchen, Frankfurt, London, Zurich, Riga, Amsterdam, Istanbul, Antalya, ja, säg fler så har jag säkert varit där också :)

Men vad gör man inte för sin älskling? <3

Kom hem imorse efter att ha hälsat på älskling igen.

Åh, vad det är lika underbart varje gång jag hoppar av planet och ser honom står där och vänta på mig med ett leende som inte är av denna värld. Mitt hjärta slår lika starkt varje gång, mina ben känner sig förlamade, mitt huvud snurrar och innuti i mig håller jag på att gå i sönder. Min fina älskling <3

Dessa dagar har varit underbara, som alltid. Vi har myst, varit på stranden, Dim-chai (bilder kommer sen), grillat och kramats en massa.

Sorgsna, varma kramar sänder vi er från ett soligt Alanya <3 Om bara några timmar skiljs vi åt igen. Det gör ont, man kan inte fokusera på ngt annat, tårarna kommer hela tiden. Men oj, vad underbart vi har haft det dessa dagar tillsammans.

Förlåt för den extremt dåliga uppdateringen från oss. Har kommit in i en liten blogg-torka känner vi. Men vi ska försöka komma över den så snabbt som möjligt!

Det händer inte så mkt i mitt liv just nu, jobbar som bara den! Lite för mkt ibland kanske, men vad gör man inte för sin kärleks skull?

Imorgon åker jag igen, imorgon blir jag återigen hel. Åh, vad jag längtar. Min kärlek, min andra halva, vad jag älskar dig! Vi pratar i timmar på msn varje dag, telefonen går varm, sms:en är otaliga. Ni anar inte hur jobbigt det är att älska ngn så mkt och ha honom hundratals mil ifrån mig varje dag.

Kollar igenom våra gamla bilder. Oj, vad många det är! Flera hundratals har vi samlat på oss under detta året som gått. För några dagar sedan hade vi ett-årsdag. Ett år har gått sedan vi sågs för första gången. Ett helt år.

 

Hittade bilder från de första veckorna vi pratade för exakt ett år sedan. Var för blyg för att fråga om bilder på honom så jag "print screenade" från datorn när vi pratade på msn och satte ihop mitt lilla "älsklings-kollage" haha. Ja, är man kär så är man :) Eller kanske bara galen? :)

 

 

Nej, nu blir det lite spa-här hemma med innan jag ska lägga mig. Det blir jobb imorgon innan jag tar mig mot Kastrup och min stora kärlek! Kommer uppdatera där nere så håll utkik!

 

Åh, bara timmar kvar tills vi återförenas!! <3 <3

 

Kram på er! Liza

Hur kan ett år ha gått så fort? Vart på vägen inser man att något inte bara är en förälskelse utan också det där som ska vara livet ut? Vart blir en partner inte bara en partner utan också en livskamrat?

Att kunna luta sig mot en nacke i ett kök och fortfarande känna att den där lukten förmodligen är den bästa i hela världen. Att tycka att ett område hud är bland det mjukaste i världen, att hur ett språk och en dialekt kan få det att ramla runt i magen, hur ett leende efter ett år fortfarande kan få världen att stanna upp och hur en kroppshydda kan vara det tryggaste i världen, det är magiskt...

Att jag skulle kunna älska en människa dag för dag, vakna upp ett år senare och känna att jag bara lever för den, det är ofattbart, ofattbart och det finaste man någonsin kan vara med om. Någonstans bara vet man...

Har precis kommit hem efter en lång jobbdag samt ett mysbesök hos syster för lite kvällsfika. Har världens finaste familj <3


Nu blir det lite spa-kväll samt packa det sista. Åh, ska träffa älsklingen imorgon!! AAAAAAAAAAA! Det pirrar överallt, jag känner mig snurrig, känslorna svämmar över. Äntligen ska jag få sova i hans famn igen. Som vi längtat varje timma, varje dag.

Bara timmar kvar... Åker direkt efter jobb imorgon till Kastrup och bara några timmar senare förenas vi igen <3

Nu blir det långt bad och lite uppfräschning :)

Om bara några dagar, jag kan till och med räkna timmarna, är jag hel igen. Då är jag med min andra halva, med personen som gör mig till världens lyckligaste. Om bara några dagar får jag se det vackraste ansiktet, det finaste leendet och de underbaraste ögonen på denna jord. Denna gången ses vi i Alanya och inte i Istanbul som annars.

Nu kommer en liten fortsättning på mitt förra inlägg om min underbara pojkvän, vårt liv vi delar, olikheterna och de underbara mötena...

Ni som inte läst det kan läsa det HÄR, jag fortsätter bara rätt av...

Vår kärlek växte otroligt fort, begäret efter varandra och den nyfikna känslan av att få hålla om den andra, att få dofta den andras doft, att få känna den andras hand blev större och större... Vi hade ännu inte träffats sedan den där kvällen för länge sedan. Vi hade ännu aldrig pratats vid, på riktigt, rört den andra. Allt vi hade nu var internet och mobilen...

Vi pratade varje kväll, timtals... Vi fick inte nog av varandra. Sms, samtal, msn ja, inget var nog.

Det var inte helt enkelt ibland att kommunicera i början. Vår engelska var inte problemfri och många gånger fick ordlistan tas upp. Trots allt, kände jag ngt så otroligt mkt för denna kille jag bara sett en gång.

Jag hittade en ordlista på nätet, den hjälpte mig så mkt. De svåra engelska orden blev översatta och vi kunde förstå varandra mer och mer. Mitt turkiska ordförråd växte och snart kunde jag halva lexikonet :) Hans engelska växte mer och mer då det var det enda medlet vi kunde använda. Nu idag kan vi prata helt obehindrat och hans förmåga att lärra sig språk är helt fenomenal!

Väldigt snabbt efter att vi börjat prata kände vi att vi måste träffas. Våra känslor spred sig över alla hav, över alla landsgränser. Vi bara måste träffas.

Jag köpte biljetter ner till Istanbul i början av November. Dagarna var långa, väntan var olidlig. Hur skulle detta gå? Jag var så stört, djupt och obehindrat förälskad i denna kille som jag inte ens rört, luktat, kännt på. Någonstans visste jag bara att detta var sant, detta var äkta. Aldrig förr har jag litat så på någon, anförtrott mig för, gett mig själv av så pass mkt. Någonstans visste vi båda bara...

När planet landade i ett kallt Istanbul snurrade mitt huvud, hjärtat slog allt hårdare. Jag kände det, fysiskt, att mitt hjärta blev mer och mer helt för varje steg jag tog. Jag kände att min själ blev starkare och starkare ju närmare jag gick utgången. Jag har nog aldrig varit så nervös förr. Tänk om han inte skulle tycka om mig, tänk så blir allt så fel?

Jag såg honom allra först i folkmassorna som väntade på sina nära och kära. Jag kände så igen honom från den där korta sommarkvällen i September. Hans ansikte var det samma, ögonen var de samma. Han gick emot mig sakta. När hans läppar nuddade mina vek sig mina ben och jag kände att jag kunde svimma vilken sekund som helst.


De dagarna förändrade mitt liv. Aldrig har jag känt en sån samhörighet med en annan person förr.. I 4dagar pratade vi varje minut, varje sekund. Varje lite minut var vi ihopslingrade i varandra, djupt upptagna av varandra. Vi sov kanske 1 timme per natt. Vi ville inte förlora tiden vi hade med varandra. Snart skulle vi skiljas igen. Att sova är att skiljas. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Vi grät, skrattade, skämtade och bara njöt av att vara hel för första gången.

Att åka hem var något av det jobbigaste jag varit med om. När skulle vi träffas igen? Hur skulle detta gå? Vad ska hända?


Ett år senare har jag lärt mig att avskeden aldrig blir lättare. Man vänjer sig bara inte. Tårarna kommer första dagen man ses. Man slappnar aldrig riktigt av och hinner njuta till max. För varje minut som går är lite närmre ännu ett avsked. Tårarna och saknaden blir en vardag men man kommer aldrig till att vänja sig.

Än idag pratar vi timtals varje dag om allt mellan himmel och jord. Än idag pirrar min mage varje gång jag ser hans namn på min mobil. Inget har förändrats... Förutom kärleken som blivt starkare..

Istanbul har gett mig livet igen, kärleken igen. Samma stad kan få min mage att pirra, mitt huvud att snurra, mina ben att vika sig varje gång jag kommer, fortfarande efter ett år är det samma känsla när jag går ur planet och ser Honom stå där och vänta på mig. Men samma stad får mitt hjärta att brista, min själ att gå i sönder, mitt liv att delas varje gång jag går.

Vi har haft en enorm tur. Vi delar samma starka, passionerade kärlek. Vi älskar ut över alla gränser. Varje dag ringer vi varandra exakt samtidigt ett otal ggr, vi skickar samma sms till varandra samtidigt, vi vet vad den andra tänker utan att behöva tala. Trots skola, plugg, jobb och en liten ekonomi har vi kunnat ses varje månad. Om ens bara 5dagar. Dessa 5 dagarna får mig att orka kämpa på mitt liv här. Dessa 5dagar får mig att vilja leva igen.

Distans-förhållande är enormt svårt. Det tär på en, själen får sår, hjärtat värker exakt varje minut. Men kärleken gör allt värt det. Kärleken vi delar gör allt värt det.

Hans doft, hans beröring, hans kärlek gör mig hel. Kanske är vi bara nära varandra 5dagar i månaden. Men dessa 5 dagarna gör mig hel... Han gör mig hel...

Älskar mitt fina halsband. Jag har verkligen världens underbaraste pojkvän. Ibland tror man att man inte kan sakna ngn mer än så här, men för varje sekund som går så överbevisar jag mig själv. Det gör så ont utan honom nära mig :(

Vi har en sak mellan varandra som vi gör varje dag. Det är ju så extremt dyrt att ringa till Turkiet så vare gång vi tänker på varandra så ringer vi en signal och lägger på. Idag blev det uppemot 70ggr :( Älskar dig så mkt <3

Är det ngt ni tror på där ute? Förut skulle jag säga nej, kärlek är ngt som man växer in i, sakta men säkert. Nu har jag blivit omvänd. För mig var det så... Sedan första gången jag och Caners ögon möttes var jag fast. Det var ngt speciellt, ngt starkt, en kraft som drog in mig...

Sedan första gången våra ögon möttes var jag fast, fast i kärleken.

Många har undrat hur vi möttes, och jag ska försöka dra det lite kort. Jag tror helt klart att ödet hjälpte till, att andra makter hjälpte oss att mötas. Jag och min kärlek...

Vi sågs på en semester för första gången för ca ett år sedan. Jag och systrarna var på en bar i Alanya. Där i hörnan satt en ensam kille. Han såg lugn ut, inte som alla andra killar. Han satt där själv och smuttade på en öl. Emellanåt kom några vänner och försökte få upp honom på dansgolvet, men han ville inte. Jag var så fascinerad av den stillhet han omgavs av.

Han var ngt utav det vackraste jag har sett. En makt liksom tog över mig, jag kunde inte sluta titta på honom. Hans stillhet, lugn och hans vackra drag fick mig att känna att rummet var tomt på folk. Jag tog ett kort i smyg på honom för att inte glömma honom. Han var ju uppenbart en turk och jag bor ju i Sverige.




Jag och My gick på toaletten, när vi var klara möttes våra vägar. Han tittade på mig, mina ben liksom vek sig.

"Do you like it here?" sa han lite blygt. Jag svarade och blev nästan lite yr. "Is it the first time here?" Sedan kom många folk som skulle in och vi var tvungna att dela på oss. My och jag satte oss igen. Och han gick ensam igen till sitt bord. Våra blickar blev mer och mer intensiva men vi varför blyga för att våga prata igen. Vad var det för speciellt med honom, varför kunde jag inte sluta titta?

Kvällen drog sig mot sitt slut, Kim och My ville hem och jag hade inget annat val än att följa med. Men jag kunde inte glömma. Hela natten speglades hans ansikte i mina drömmar. Detta var vår nästsista natt i Alanya. Kvällen efter skulle vi åka tidigt till flygplatsen. Jag drog med systrarna igen till samma bar kvällen efter, men detta var så tidigt att inga folk var där. Kanske skulle jag se honom igen, kanske skulle vi mötas igen?

Jag tittade överallt, men vad var chansen att se honom igen? Vi träffades inte... Senare fick jag lära att han också hade sökt mig dagen efter, hela kvällen...

Vi åkte hem till Sverige igen. Men jag var som besatt av drömmarna om honom. Varför kunde jag inte glömma?? En kväll, några blickar, 10sekunders konversation, en kille av hur många som helst i Turkiet, i världen. Varför kunde jag inte glömma? Jag var i Sverige, men mina drömmar var fortfarande på den där baren i Alanya, långt här ifrån, hos en kille jag inte visste namnet på, åldern på. Jag visste ingenting, jag hade glömt fråga honom dom få sekunderna vi pratade. Vem var han? Var bodde han? Jag visste inte någonting...

Jag började söka på internet, hur skulle jag börja? Vart skulle jag börja? Hur kunde jag ens komma på tanken att söka? Jag visste inte ens namnet, landet, staden. Var skulle jag börja söka?

Jag skrev in Facebook, men hur lätt är det att hitta ngn man inte vet namnet på. Jag letade efter en kille (antagligen) från Turkiet. Det var det enda jag visste.

Jag fann gruppen som tillhörde baren vi var på den där kvällen. "The Doors" Jag kollade igen alla medlemmar, kanske kanske... Bilderna är så små, det var svårt att se. Jag fann en kille rätt så snart, kanske skulle det kunna vara hans kompis? Jag kan försöka...

Jag addade honom, snart fick jag svar. Jag sa att det var långsökt, men frågade om han möjligtvis var på The Doors för 2 dgr sedan? Han svarade att det var han faktiskt! Jag höll på att svimma. Kunde jag ha sån tur? Kunde det gå så lätt??

Jag addade honom på msn, och skickade över min "smygtagna bild" på killen jag sökte. Det visade sig att det var hans närmsta vän! Jag dog!

Det tog mig alltså ca 5minuter att finna en kille jag inte visste ålder, namn och ursprung på! Jag letade efetr en nål i en höstack och jag fann denna på mindre än 10 minuter!!

Jag fick Caners msn och vi började prata. Han kom ifrån Istanbul, han var på besök med sin famil hos sin moster i Alanya. Han hade inte glömt mig, han kom ihåg mig så väl, han drömde fortfarande om mig. Precis som jag. Han hade sökt mig varje dag sedan den natten vi träffades. Men han började ge upp, hur skulle han finna mig?

Våra samtal blev intensivare och intensivare, vi pratade flera timmar varje dag. Vi ringdes otaliga gånger varje dag, smslistan blev lång och varje kväll satt vi minst 4 timmar på msn och pratade om allt, våra liv, drömmar, framtid, ja, allt mellan himmel och jord... Känslorna växte sig starkare och starkare.

Ett år senare är vi här idag. Jag älskar honom över allt på denna jord. Jag har aldrig känt så här förut för ngn. Han är i min själ, i mitt hjärta, i min varenda lite fräken, i mitt varje hårstrå. Han är överallt inom mig. Han är mitt liv.

Varje kväll sedan ett år tillbaka har vi pratat minst 3timmar på msn och i telefon. Vi behöver varandra. Vi behöver den närheten och den kraften vi kan ge varandra. För varje dag som går behöver vi mer, mer, mer. Snart har vi vår dröm nära oss, snart ska vi dela varje natt tillsammans, varje dag, varje middag, varje frukost, varje andetag.



Vad är chansen att finna ngn så snabbt? Utan att veta ngt om denna personen? Jag tror på ödet. Aldrig hade jag trott att min andra halva skulle vara ifrån Istanbul, Turkiet. Vad livet kan förändras snabbt...

Saknar min fina lilla turkiska by, Mudanya... Saknar att en gång i månaden åka ner där och möta denna udnerbara by. Saknar att vakna varje morgon, att äta frukost på balkongen och se ut över vattnet...

Nu kommer en liten fortsättning på mitt förra inlägg om min underbara pojkvän, vårt liv vi delar, olikheterna och de underbara mötena...

Ni som inte läst det kan läsa det HÄR, jag fortsätter bara rätt av...

Vår kärlek växte otroligt fort, begäret efter varandra och den nyfikna känslan av att få hålla om den andra, att få dofta den andras doft, att få känna den andras hand blev större och större... Vi hade ännu inte träffats sedan den där kvällen för länge sedan. Vi hade ännu aldrig pratats vid, på riktigt, rört den andra. Allt vi hade nu var internet och mobilen...

Vi pratade varje kväll, timtals... Vi fick inte nog av varandra. Sms, samtal, msn ja, inget var nog.

Det var inte helt enkelt ibland att kommunicera i början. Vår engelska var inte problemfri och många gånger fick ordlistan tas upp. Trots allt, kände jag ngt så otroligt mkt för denna kille jag bara sett en gång.

Jag hittade en ordlista på nätet, den hjälpte mig så mkt. De svåra engelska orden blev översatta och vi kunde förstå varandra mer och mer. Mitt turkiska ordförråd växte och snart kunde jag halva lexikonet :) Hans engelska växte mer och mer då det var det enda medlet vi kunde använda. Nu idag kan vi prata helt obehindrat och hans förmåga att lärra sig språk är helt fenomenal!

Väldigt snabbt efter att vi börjat prata kände vi att vi måste träffas. Våra känslor spred sig över alla hav, över alla landsgränser. Vi bara måste träffas.

Jag köpte biljetter ner till Istanbul i början av November. Dagarna var långa, väntan var olidlig. Hur skulle detta gå? Jag var så stört, djupt och obehindrat förälskad i denna kille som jag inte ens rört, luktat, kännt på. Någonstans visste jag bara att detta var sant, detta var äkta. Aldrig förr har jag litat så på någon, anförtrott mig för, gett mig själv av så pass mkt. Någonstans visste vi båda bara...

När planet landade i ett kallt Istanbul snurrade mitt huvud, hjärtat slog allt hårdare. Jag kände det, fysiskt, att mitt hjärta blev mer och mer helt för varje steg jag tog. Jag kände att min själ blev starkare och starkare ju närmare jag gick utgången. Jag har nog aldrig varit så nervös förr. Tänk om han inte skulle tycka om mig, tänk så blir allt så fel?

Jag såg honom allra först i folkmassorna som väntade på sina nära och kära. Jag kände så igen honom från den där korta sommarkvällen i September. Hans ansikte var det samma, ögonen var de samma. Han gick emot mig sakta. När hans läppar nuddade mina vek sig mina ben och jag kände att jag kunde svimma vilken sekund som helst.


De dagarna förändrade mitt liv. Aldrig har jag känt en sån samhörighet med en annan person förr.. I 4dagar pratade vi varje minut, varje sekund. Varje lite minut var vi ihopslingrade i varandra, djupt upptagna av varandra. Vi sov kanske 1 timme per natt. Vi ville inte förlora tiden vi hade med varandra. Snart skulle vi skiljas igen. Att sova är att skiljas. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Vi grät, skrattade, skämtade och bara njöt av att vara hel för första gången.

Att åka hem var något av det jobbigaste jag varit med om. När skulle vi träffas igen? Hur skulle detta gå? Vad ska hända?


Ett år senare har jag lärt mig att avskeden aldrig blir lättare. Man vänjer sig bara inte. Tårarna kommer första dagen man ses. Man slappnar aldrig riktigt av och hinner njuta till max. För varje minut som går är lite närmre ännu ett avsked. Tårarna och saknaden blir en vardag men man kommer aldrig till att vänja sig.

Än idag pratar vi timtals varje dag om allt mellan himmel och jord. Än idag pirrar min mage varje gång jag ser hans namn på min mobil. Inget har förändrats... Förutom kärleken som blivt starkare..

Istanbul har gett mig livet igen, kärleken igen. Samma stad kan få min mage att pirra, mitt huvud att snurra, mina ben att vika sig varje gång jag kommer, fortfarande efter ett år är det samma känsla när jag går ur planet och ser Honom stå där och vänta på mig. Men samma stad får mitt hjärta att brista, min själ att gå i sönder, mitt liv att delas varje gång jag går.

Vi har haft en enorm tur. Vi delar samma starka, passionerade kärlek. Vi älskar ut över alla gränser. Varje dag ringer vi varandra exakt samtidigt ett otal ggr, vi skickar samma sms till varandra samtidigt, vi vet vad den andra tänker utan att behöva tala. Trots skola, plugg, jobb och en liten ekonomi har vi kunnat ses varje månad. Om ens bara 5dagar. Dessa 5 dagarna får mig att orka kämpa på mitt liv här. Dessa 5dagar får mig att vilja leva igen.

Distans-förhållande är enormt svårt. Det tär på en, själen får sår, hjärtat värker exakt varje minut. Men kärleken gör allt värt det. Kärleken vi delar gör allt värt det.

Hans doft, hans beröring, hans kärlek gör mig hel. Kanske är vi bara nära varandra 5dagar i månaden. Men dessa 5 dagarna gör mig hel... Han gör mig hel...

Är det ngt ni tror på där ute? Förut skulle jag säga nej, kärlek är ngt som man växer in i, sakta men säkert. Nu har jag blivit omvänd. För mig var det så... Sedan första gången jag och Caners ögon möttes var jag fast. Det var ngt speciellt, ngt starkt, en kraft som drog in mig...

Sedan första gången våra ögon möttes var jag fast, fast i kärleken.

Många har undrat hur vi möttes, och jag ska försöka dra det lite kort. Jag tror helt klart att ödet hjälpte till, att andra makter hjälpte oss att mötas. Jag och min kärlek...

Vi sågs på en semester för första gången för ca ett år sedan. Jag och systrarna var på en bar i Alanya. Där i hörnan satt en ensam kille. Han såg lugn ut, inte som alla andra killar. Han satt där själv och smuttade på en öl. Emellanåt kom några vänner och försökte få upp honom på dansgolvet, men han ville inte. Jag var så fascinerad av den stillhet han omgavs av.

Han var ngt utav det vackraste jag har sett. En makt liksom tog över mig, jag kunde inte sluta titta på honom. Hans stillhet, lugn och hans vackra drag fick mig att känna att rummet var tomt på folk. Jag tog ett kort i smyg på honom för att inte glömma honom. Han var ju uppenbart en turk och jag bor ju i Sverige.




Jag och My gick på toaletten, när vi var klara möttes våra vägar. Han tittade på mig, mina ben liksom vek sig.

"Do you like it here?" sa han lite blygt. Jag svarade och blev nästan lite yr. "Is it the first time here?" Sedan kom många folk som skulle in och vi var tvungna att dela på oss. My och jag satte oss igen. Och han gick ensam igen till sitt bord. Våra blickar blev mer och mer intensiva men vi varför blyga för att våga prata igen. Vad var det för speciellt med honom, varför kunde jag inte sluta titta?

Kvällen drog sig mot sitt slut, Kim och My ville hem och jag hade inget annat val än att följa med. Men jag kunde inte glömma. Hela natten speglades hans ansikte i mina drömmar. Detta var vår nästsista natt i Alanya. Kvällen efter skulle vi åka tidigt till flygplatsen. Jag drog med systrarna igen till samma bar kvällen efter, men detta var så tidigt att inga folk var där. Kanske skulle jag se honom igen, kanske skulle vi mötas igen?

Jag tittade överallt, men vad var chansen att se honom igen? Vi träffades inte... Senare fick jag lära att han också hade sökt mig dagen efter, hela kvällen...

Vi åkte hem till Sverige igen. Men jag var som besatt av drömmarna om honom. Varför kunde jag inte glömma?? En kväll, några blickar, 10sekunders konversation, en kille av hur många som helst i Turkiet, i världen. Varför kunde jag inte glömma? Jag var i Sverige, men mina drömmar var fortfarande på den där baren i Alanya, långt här ifrån, hos en kille jag inte visste namnet på, åldern på. Jag visste ingenting, jag hade glömt fråga honom dom få sekunderna vi pratade. Vem var han? Var bodde han? Jag visste inte någonting...

Jag började söka på internet, hur skulle jag börja? Vart skulle jag börja? Hur kunde jag ens komma på tanken att söka? Jag visste inte ens namnet, landet, staden. Var skulle jag börja söka?

Jag skrev in Facebook, men hur lätt är det att hitta ngn man inte vet namnet på. Jag letade efter en kille (antagligen) från Turkiet. Det var det enda jag visste.

Jag fann gruppen som tillhörde baren vi var på den där kvällen. "The Doors" Jag kollade igen alla medlemmar, kanske kanske... Bilderna är så små, det var svårt att se. Jag fann en kille rätt så snart, kanske skulle det kunna vara hans kompis? Jag kan försöka...

Jag addade honom, snart fick jag svar. Jag sa att det var långsökt, men frågade om han möjligtvis var på The Doors för 2 dgr sedan? Han svarade att det var han faktiskt! Jag höll på att svimma. Kunde jag ha sån tur? Kunde det gå så lätt??

Jag addade honom på msn, och skickade över min "smygtagna bild" på killen jag sökte. Det visade sig att det var hans närmsta vän! Jag dog!

Det tog mig alltså ca 5minuter att finna en kille jag inte visste ålder, namn och ursprung på! Jag letade efetr en nål i en höstack och jag fann denna på mindre än 10 minuter!!

Jag fick Caners msn och vi började prata. Han kom ifrån Istanbul, han var på besök med sin famil hos sin moster i Alanya. Han hade inte glömt mig, han kom ihåg mig så väl, han drömde fortfarande om mig. Precis som jag. Han hade sökt mig varje dag sedan den natten vi träffades. Men han började ge upp, hur skulle han finna mig?

Våra samtal blev intensivare och intensivare, vi pratade flera timmar varje dag. Vi ringdes otaliga gånger varje dag, smslistan blev lång och varje kväll satt vi minst 4 timmar på msn och pratade om allt, våra liv, drömmar, framtid, ja, allt mellan himmel och jord... Känslorna växte sig starkare och starkare.

Nu är vi här idag. Efter månader av kärlek, längtan, tårar, saknad..

Jag älskar honom över allt på denna jord. Jag har aldrig känt så här förut för ngn. Han är i min själ, i mitt hjärta, i min varenda lite fräken, i mitt varje hårstrå. Han är överallt inom mig. Han är mitt liv.

Varje kväll sedan den första gången vi pratade har vi pratat minst 3timmar på msn och i telefon. Vi behöver varandra. Vi behöver den närheten och den kraften vi kan ge varandra. För varje dag som går behöver vi mer, mer, mer. Snart har vi vår dröm nära oss, snart ska vi dela varje natt tillsammans, varje dag, varje middag, varje frukost, varje andetag.



Vad är chansen att finna ngn så snabbt? Utan att veta ngt om denna personen? Jag tror på ödet. Aldrig hade jag trott att min andra halva skulle vara ifrån Istanbul, Turkiet. Vad livet kan förändras snabbt...

Jag har världens underbaraste och bästa pojkvän. Tyvärr har vi varje dag en värld mellan oss. Ni anar hur många gånger jag önskat att Turkiet och Danmark kunde byta plats.

Han gör mig hel. Han får mig att känna det jag aldrig någonsin kunnat känna förr. Med bara en blick kan han stoppa hela min värld. Med bara ett ord kan han få min mark att skävla. Han gör mig hel.



Långdistans-förhållande är verkligen inget lätt. Det är så otroligt jobbigt, varje sekund, varje minut, varje dag. Det kan få vilken människa som helst att bli tokig. Längtan tar över hela ens vardag, man blir som tokig av saknaden. Jag är halv, halv utan honom, halv utan hans ögon, halv utan hans varma famn, halv utan hans underbara doft.



Jag saknar hur han vaknar om natten bara för att hans hand släppt min i sömnen. Jag saknar hur han älskar min doft, hur jag kan vakna på natten av att han pussar min nacke och andas in min doft.

Jag saknar hur våra läppar nuddas vid när vi ska sova. Jag saknar hur han alltid vaknar innan mig och ligger och tittar på mig när jag sover, hur jag öppnar mina ögon och får se hans underbara ögon titta på mig med så mkt kärlek och hur han drar mig så fort intill sig när jag fryser.

Jag saknar hur bara en doft kan få mig så stark på en sekund. Jag saknar att känna hans varma söta doft, hur han luktar så otroligt gott precis under hårfästet i nacken, precis där i mitten lite till höger, är hans doft som paradiset. Jag saknar allt så mycket att det gör ont...

Det näst värsta jag vet är att komma hem och inse att det är tomt igen, jag är ensam igen, att känna hans doft i mina kläder, i mina handflator och samtidigt veta att jag inte är kvar, jag är någon annanstans nu, i ett annat land.

Det var länge sedan någon tittade på mig med sådan värme, lyssnade när jag pratade, påpekade hur min mun såg ut när jag var ledsen, hur mina smilegropar kommer fram när jag är glad. Det var länge sedan någon blev varm i bröstkorgen när jag pratade oskiljaktigt fort i en telefonlur med glädje i rösten, länge sedan någon på riktigt älskade när jag var glad.

Plötsligt insåg jag att jag aldrig har träffat på något såhär förr, att jag aldrig har tyckt om en människa på detta sättet, aldrig kunnat titta på någon timme efter timme, dag ut och dag in och bara vilja ha mer, att inte bli klok på vart alla dessa känslor kommer ifrån.. vad de föder på...

 

Bara några dagar kvar nu...

 

/ Liza