Three Of A Kind <3

Jag har verkligen ingen som helst aning om hur många som gillar det jag skriver, detta är ju i första hand en modeblogg men jag chansar ibland. Annars så kan man alltid scrolla sig förbi :)

Så här får ni en text jag skrev idag, ha en fin kväll.. eller jag menar natt. Dygnet har ju helt blivit om-möblerat här.

/ Kim



Vasen går i golvet, jag kniper ögonen så hårt jag bara kan för att dämpa det krasande ljudet. Men ingenting hörs, kniper ögonen blå rosa lila, det tar mig ungefär tre minuter att våga öppna igen. Inga spillror på golvet, inget krasande glitter. Du dinglar med benen i fönsterkarmen.
- Jag fångade den med foten, smidigt va? Du ler. Du får inte le, jag går i sönder då. Allt utom att le, sparka mig, slå mig, bit mig. Le bara inte emot mig. Du vet att jag inte kan, för det fungerar fortfarande inte som det ska. Mitt hjärta.
- Du är min finaste ballerina.
Du börjar le men slutar tvärt.
- Nej säg inte så, inte ballerina. Jag är allt utom ballerina, batman, spindelmannen, karatekid. Kan du inte bara sluta säga så, du vet att jag inte kan ta komplimanger. Det är du, du är allt det fina. Jag är betraktaren.
Jag biter tag i insidan, vänsterkinden. Försöker låta bli, det kliar i fingrarna. Jag tittar bort, du vrider på objektivet. Kvällssolen och alla svalorna, havsutsikten, båtarna. Du får aldrig nog. 3,5 bilder i sekunden, du suckar och försöker igen.

Det har blivit vinter, vaknar upp ensam i sängen. Ditt hudavtryck är fortfarande kvar, drar fingrarna över kudden. Varmt, fortfarande färskt. Kliver upp och går fram till fönsterkarmen. På tå, så stilla så att du inte ska höra, det snöar utomhus. Morgonsolen har kommit och gården glittrar, jul i Kapernaum tänker jag och ler. Det är nästan som en julkalender. Du ligger på rygg ute i det vita, jag öppnar ytterdörren tyst och lägger mig brevid. Min genomskinliga ryggrad, jag säger ingenting. Du säger ingenting. Hör bara ditt eviga klickande, 3,5 bilder i sekunden, du suckar och försöker igen.
- Godmorgon älskling, legat här så länge att du fått frost på ryggkotorna?
Du stannar upp, drar fingarna genom mitt hår, tar tag i min haka och kysser mig. Dina svarta ögonfransar är prydda med snöflingor, det påminner om snödroppar, eller grässtrån prydda med smultron. Varje gång du blinkar gråter jag.
- Du och jag för alltid?
Jag svarar inte, jag bara ler, ursäktar mig och går in. Mitt nattlinne är genomblött, kallt siden smiter sig åt på min rygg.
Du brukade säga att jag var mjuk som hamsterpäls, berömma mina linjer i ansiktet, hur skuggorna föll. Du kom hem ifrån resor, du var i alla världens hörn. Du luktade som kontinenter när du slank ner i sängen om nätterna, som gatustånd i Bombay, som nudlar i Peking. Du ställde resväskan i hallen. Du brydde dig inte ens om att packa upp. På morgonen gav du mig koraller, stenar, armband med snäckor och saltvatten till mitt hår. Saltvattensspray var det nya svarta, det visste ju alla. Jag hade Atlanten i mitt hår, Döda havet, Medelhavet, Östersjön. Jag har alla världshav i mitt hår, och du hittar Atlanten i mina ögon.

Jag älskar dig, men jag har aldrig älskat dig. Jag kan få allt serverat på silverfat men ändå aldrig vilja ha det. När vi älskar är jag någon annan stans, jag drömmer om dalar, om Irland och om alla platser du har sett. Jag vill älska dig, jag älskar ju dig, men inte som jag vill kunna, inte som på film. Inget är som på film. Jag vill tappa andan, jag andas fullständigt normalt med dig, jag vill ha ett ansträngt hjärta, jag vill luta mig över och känna att allting gungar. Jag älskar dig när du smiter ner i sängen och luktar som kontinenter, när du lämnar resväskan i hallen och visar foton på morgonen. Dina historier om sjömän, om köpmän på torget, om alla som velat köpa dig för sju kameler. Jag älskar dig när du kommer hem med kinaporslin, att du lyssnar tålmodigt när jag läser böcker högt. Men du älskar inte det där, du frågar aldrig om du får läsa, du ber aldrig, du går aldrig ner på knä. Du undrar varför jag inte hör dig när du frågar vad du ska handla till middag. Du blir arg, irriterad. Du slänger med dörrar, kastar handdukar, ber mig lägga undan böckerna och prata med dig. Sitter på en sängkant med stram underläpp. Men jag pratar med dig älskling, läs så pratar jag med dig. Du är alltid där, mellan varje rad. Intryckt i meningsbyggnader, du färgar av dig överallt. Du är som fingeravtryck man inte kan tvätta bort. Du säger alltid att jag ska tala i klarspråk.
- Men baby, jag är aldrig så rak som jag är i min skrift.

Jag kan inte älska dig, jag kan inte älska någon.
Du kommer in igen, smyger in genom ytterdörren, det ekar i trapphuset. Du hittar min hud under nattlinnet, lägger handen under mitt vänstra bröst.
- Tick tack tick tack, imiterar du.
Jag viskar tyst, tyst så att du knappt kan urskilja orden.
- Det fungerar inte som det ska.
(Mitt hjärta.)