Three Of A Kind <3

Kan ni förstå att om mindre än 5 timmar återförenas jag med min man!! :D Ord kan inte beskriva lyckan!! Hela jag pirrar och jag kan knappt stå still här hemma!

Allt är städat och klart, det återstår bara att duscha och göra mig iordning...

Älsklingen landar kl 01:00 i natt och jag sa till honom:





Haha, ja, alla har vi inte stora pretationer! Älskar så att han är lika enkel som jag! Subway finns tydligen inte där han bor och efter att ha ätit det här i Sverige i Julas blev han fast :) Så Subway it is... Hur sjutton kan man göra en romantisk middag av det? :D

Nu ska jag visa hur riktigt slibbigt romantisk jag är.. Jag älskar att göra små överraskningar och när jag ser älsklingens reaktion är allt värt det! Det kanske är lite för mkt tycker ni... Men vet ni vad, han kommer faktiskt bara en gång första gången hit! Och det ska firas!



Jag har förberett en piknik på köksgolvet ala turkiskt. Med levande ljus, champagne, godis, bakelser och ja, just det, Subway :)

 

Det gör så ont inom mig... Att någons lycka ska vara en annans sorg... Det gör så ont...

Missförstå mig inte, detta är mitt livs lyckligaste dag. Om bara 26timmar återförenas jag med min andra halva, mitt liv, min själv, mitt allt...

Men det gör så ont att se hans familj så ledsen att höra fina fina svärmor gråta och höra hur lillebror inte kan tala för att tårarna faller och hur min make försöker låta glad i all sorg för att jag inte ska gråta. Förlåt att jag tar er son till ett främmande land, till en främmande familj, en främmande kultur och ett främmande hem. Ett ställe ni inte har någon aning om, människor ni aldrig träffat, staden ni aldrig sett...

Jag lovar att ta hand om honom, att se efter honom alltid och att vi ska göra varandra så lyckliga...

Det är så orättvist att någon ska behöva ge upp sitt liv, ge upp allt dom byggt upp och starta från början igen, från noll, för att få leva med kärleken... Jag är så otroligt lycklig för att min make är villig att göra detta, att ge upp sin familj, sina rötter för ett land han inte känner till, vars kultur är så annorlunda mot sin egen. En större gåva finna inte att ge... Här får han starta från inget och kämpa sig fram. Inte ens körkortet som han haft i 5 år är giltigt här. Allt som han byggt upp i sitt liv är glömt och han får göra om allt igen...

Visst är jag rädd, rädd att han inte kommer vara lycklig här, rädd att han kommer sakna sin familj för mycket, rädd att jag inte kan göra honom hel här i ett annat land, ett land vars språk han inte ens kan. Jag är så otroligt rädd att han inte ska känna sig hemma här... men jag ska göra allt jag kan för att ge honom det lilla liv jag har, och all kärlek jag bär inom mig...

 

Kram Liza

Ord kan inte beskriva hur otroligt lycklig jag är just nu! Ingen kan ens föreställa sig vilken underbar värme som fyller en när det man k'mpat för så länge äntligen blir verkligt...

Detta är helt klart den bästa och lyckligaste dagen i mitt snart 27åriga liv!


Redan nästa vecka kommer han komma hit och vi kan starta vår underbart perfekta liv tillsammans!! JAG ÄR SÅ LYCKLIG! Jag har dansat mig fram på jobb idag och äntligen är de tunga svarta molnen som tyngt mitt hjärta och mina axlar borta! ÄNTLIGEN kan vi starta ett gemensamt liv tillsammans!!

Äntligen kommer dagen utan nummer, utan nedräkning för ännu ett avsked, utan tårar för att varje kväll som kommer är närmre fler ensamma och kalla nätter... ÄNTLIGEN kan vi leva som alla andra! Vi kan pussa varandra Godnatt varje kväll, bråka om tv-program, laga mat tillsammans, promenera i solen, vecko-handla, planera vårt hem, handla en ny tv, spela playstation om kvällarna, tapetsera vår sänghörna, mysa i soffan och bara helt enkelt vara, förevigt tillsammans...

Fy, som tårarna föll igår. Ni förstår inte hur mycket spänningar som släpptes efter samtalet. Allt vi nånsin kämpat förr, alla tårdrypande kvällar vi haft, alla ensamma dagar är äntligen snart ett minne blott...

Åh, min fina, perfekta, älskade make...Ord kan inte beskriva vad du betyder för mig...


Den bästa kommer när jag ser min make komma gåendes på Kastrup med bagagen i handen... För först då börjar vårt livslånga äventyr tillsammans, hand i hand, sida vid sida, föralltid..

Jag har inte varit i Turkiet på över en månad nu... Från att ha pendlat i stort sett ett par ggr i månaden i snart två år till att inte ha satt min fot där nu på 5 veckor gör ont...

Gud vad jag saknar... Saknar min underbara familj där nere. Min fina svärmor som avgudar mig, min älskade svärfar som har ett hjärta av guld, min fina fina lilla lillebror som är den godaste människan på jorden, och självklart, men fina älskade och perfekta make, mitt allt... Ni anar inte vad ni alla betyder för mig...

Så mycket du och jag har gått igenom, så många tårar vi har fällt under åren, så mycket bus vi hittat på, så många platser vi sett, så många äventyr vi gjort... Saknar varenda ett...

 

Saknar att vandra i Burgaz-hamn, nära vattnet, i solensvärme...

 

 

Saknar de små byarna utanför, som ett riktigt lantliv..

 

 

... att vandra hand i hand i Kumyaka och drömma om alla båtar som ligger i hamn...

 

 

... att äta lahmacun nära vattnet i solnedgången...

 

 

... att strosa runt och äta cekirdek i Bursa...

 

... att röka vattenpipa med vänner på ett mysigt kafé i Bursa...

 

 

... att baka Sekerpare med svärmor i köket...

 

 

Att blicka ut över den enormt stora staden Bursa...

 

 

Att dricka Efes på mysiga pubar i Mudanya...

 

 

... att göra helsvenska gräddtårtor med importerade råvaror till min turkiska familj...

 

 

... att göra oss iordning för alla de tusentals bröllop i veckan :)

 

 

att klättra i träd med lillebror..

 

 

... att vandra i meterhög snö i Uludag med svärföräldrarna...

 

 

... att äta en tidig frukost på ett kafé i Istanbul, Taksim innan folkmassorna invaderar...

 

 

... att grilla tavuk och turkiska köfte utomhus i parken utanför Mudanya med hela familjen...

 

 

... att åka upp till borgen i Alanya och blicka ut över den mäktiga utsikten...

 

 

... att vakna tidigt och bege sig med familjen till Cleopatra-stranden...

 

 

 

 

... att åka långt för en mysig heldag med DimCai...

 

 

... att vandra med älskling i ett vårfint Ankara...

 

 

 

Du har visat mig så otroligt mycket, du har lärt mig så otroligt mycket, du har gett mig så otroligt mycket...

 

Ord kan inte ens börja beskriva vad du tillfört i mitt liv...

 

Jag hoppas att jag kan visa dig och ge dig hälften av det du visat och gett mig...

 

Tack för att du är min, tack för att du gett mig en mening. Tack för att du älskar mig och alla mina fel, för att du kan förbi se mina brister och ta fram det fina i mig...

 

Älskar dig

 

/Liza

 

Har haft de mest mysigaste kvällarna på länge denna helg. Min lilla älskling Mysan har varit inneboende här i två nätter och vi har myst precis som på gamla dagar med godis, kakor, lagat hemmalagade hamburgare med friterade pommes, skrattat åt bloggar, Imdb:at Days Of Our Lives cast och annat myspys. Det är konstigt vad gott man sover med någon brevid sig, att veta att man inte är ensam...


Fick världens lön denna månad, tacka för det då jag jobbat som en slav förra månaden. Landade väl på 195timmar förra månaden, så det blir en del på sparkontot som förhoppningsvis snart kommer till väl användning <3

Tiden går verkligen långsamt, och jag blir mer och mer känslig för varje dag som går. Att bara se ett par hålla i handen kan få mig att tåras, att höra en låt kan få min själ att gå i sönder och att se alla fina människor mysa i parken idag efter jobb gjorde mig gråtfärdig... Hur mycket ska vi behöva gå igenom innan det blir vi?

Det är dagar som dessa, när solen är uppe hela dagen, när solstrålarna värmer och det är 20grader i solen som jag verkligen saknar min andra halva, som jag verkligen skulle behöva en varm kram av och bara få inandas hans underbara doft som man få alla mina muskler att slappna av på en sekund.

Det var 5 veckor sedan vi sågs nu, 5 veckor sedan mitt hjärta delades mitt itu. Jag klarar snart inte fler dagar utan dig...

Varför kommer inte brevet med posten?

 

Kram Liza

Om 34timmar är jag äntligen i mitt hjärtas hem igen, där jag hör hemma, min mening i allt... Åh, vad längtan är obeskrivlig!

Att älska någon så totalt obehindrat och okontrollerat över universums alla gränser är för mig den finaste gåvan i världen förunnat få..





Ikväll blir det mys i soffan till tv´n, efter att ha jobbat nu i 13dagar i rad tar jag mig en välförtjänt hemmakväll med osande varm kantarellsoppa med färska svampar i, lite bröd och ett center :)

Sen blir det att kontrollera alla papper igen, gå igenom det lilla bagaget och vänta på min älskling som slutar jobbet snart.

Imorgon är det återigen jobb innan det bär av mot Kastrup och min andra halva <3

Här sker det inte mycket uppdatering längre... Har väl kommit i någon tråkig blogg-torka igen, alla tre på en gång :)

Själv är det (för min del) för att all min vakna tid består av att jobba på mina två jobb. Jag jobbar exakt varje dag och är trött. Min lilla lediga tid jag har ger jag till min fina man och sen sover jag. Där har ni vårt liv :)

Bara tanken på att i framtiden inte behöva öppna ytterdörren och kliva in i en tom, mörk och kall lägenhet, att inte behöva sitt i köket helt själv och äta i tystnad, att inte behöva vara så slutkörd för allt jobbande gör att jag uthärdar. Han är värt det, min man är värt all möda i hela världen... Drömmen om vårt gemensamma liv är nära, och det gör att varje sekund utan honom gör mer och mer ont...

Jag har världens finaste vänner i hela världen, hoppas ni vet det <3 Att bara veta att man inte går igenom allt detta sälv, att jag har så fina vänner som försöker hjälpa och underlätta, ja, bara att ni skänker mig/oss en tanke gör mig så varm och gör allt lite lättare. Ni är underbara <3

Imorgon blir det Melodifestivalen hemma hos mamma med hela familjen och respektive. Ska bli riktigt mysigt att koppla av en kväll och vara precis så social som man orkar <3

Nej, nu ska jag äta mitt Fredags-choklad (som jag ätit varje dag denna vecka iof:) ) och vänta på min make som snart slutar jobba.

Som vanligt har jag inte skrivit på länge... Jag vet inte vad jag ska skriva om längre... Varje inlägg jag skriver handlar bara om saknaden av min man, min fina älskling, min andra halva... Hur kul kan det vara att läsa alltid?

Min vecka hos älskling var som vanligt helt underbar. Att få vara hel är en helt magisk känsla. Att möta ännu ett avsked är dock tortyr för hjärtat och det gör bara mer och mer ont för varje gång. Hur kan man vänja sig vid att hjärtat skärs mitt itu varje månad? Det är verkligen en känsla ingen kan förstå som inte varit med om det.

"Du vänjer dig", "snart ses ni igen", "Försök att tänka på annat" Alla försök till peppning gör bara mer ont. Hur kan jag vänja mig? Hur kan jag vara glad för att det "bara" är 25dgr kvar tills att vi ses igen när alla andra par har lyckan att kunna ta cykeln runt hörnan och återförenas med sin kärlek? Hur kan jag tänka på annat när hela min värld upptas av denna torterande saknad?

Vi myste hela veckan i Alanya. Satt i mjukiskläder exakt vare dag, och bara myste. Vi lagade mat, jag gjorde tacos till min fina familj. Som dom åt! Älskling och hans lillebror försökte sig på en cholkladkaka, den såg inte mycket ut för världen, men oj, vad god! Vi promenerade nere i hamnen, strosade runt i butiker, åt på mysiga cafen, och bara andades kärlek.

Vi har varit gifta i 1månad och 6dgr idag. Vi är nygifta, vi borde vara som lyckligast nu, detta är den lyckligaste tiden för nygifta. Men var är min man, varför får jag bara se honom på msn varje kväll? Varför får jag bara höra hans röst i luren?

Allt känns tungt, det är tungt att snön aldrig ger med sig, det är tungt att behöva jobba 2 jobb varje dag, 7 dgr i veckan, det är tungt att det blir mörkt så tidigt varje dag, det är tungt att det är så kallt, det är tungt att vara så trött varje dag, det är tungt att vakna varje morgon och inte kunna se min andra halva, det är tungt att lägga sig utan en godnatt-puss, det är tungt att fälla så många tårar varje kväll och inte ens få känna hans underbara doft till tröst, att inte få en kram när jag är som mest ledsen.

Han ringer mig varje morgon när han vaknat : Gunaiden benim hayatim (godmorgon mitt liv) och hans varma trötta nyvakna röst får mig att rysa. Varje kväll ringer han mig innan vi lägger oss: When you close your eyes I will come, maybe u will not see me, I will come when u sleep, but u can feel me, I will come to your dreams and chase away the bad demons. Varje dag ringer han mig: Do u know that there is a husband on the other side of the world dreaming of you every second?

Varför kan inte vårt liv tillsammans starta nu. Ju närmre vi kommer desto mer nervösa blir vi, tänk om det blir ett annat svar än det vi drömmer om. Nu är det inte långt kvar... och klumpen i härtat blir bara tyngre och tyngre... vi är så redo nu, hur mycket ska vi gå igenom innan vi är värda ett liv tillsammans?

Som ni förstår är jag inte speciellt rolig att läsa om just nu. När våren börjar kommer jag igen. Just nu är allt bara kallt, trött och snöigt.

Dock finns det en fin liten ljuspunkt på Lördag. Jag och min fina familj ska se Melodifestivalen live på Arenan i Malmö. Fina mamma ringde mig och sa att hon hade biljett till mig. Oj, vad kul det ska bli!
Min familj är verkligen mitt allt, är så lycklig att jag har dom.

Pysslade ihop våra fina bröllopsbilder efter jobb. Dom är så himla fina och jag kan inte titta mig mätt på dom.

 

Hej allıhopa <3

Sıtter ı ett alldeles specıellt vardagsrum ı Turkıet nu och vantar pa mın man som snart ska vara klar och nyduschad.

Ar alltsa pa den underbaraste platsen pa jorden, hos mıtt allt.

Dessa dagar som gatt har vı myst, bakat, lagat underbara mıddagar, varıt ute och utforskat byarna har runt omkrıng, gatt pa kafe, tıttat pa fılm och bara haft den underbaraste tıden med mın andra famılj har.

Mın turkıska famılj tar hand om mıg som jag vore en prınsessa, dom ar sa hımla fına och underbara <3

Ikvall ska vı se om vı och lıllebror kan hıtta ngn bıograf som har engelsktalande fılmer, dom ar tydlıgen besatta av att dubba allt vılket gor mıg sa galen! Annars blır det en svang tıll vıdeobutıken runt hornan.

Hade med mıg tacos ıngredıenser nar jag akte, sa ıgar bjod vı famıljen pa tacos, som dom at! Dom alskade det! Ikvall ska jag bjuda dom pa mın beromda vıta chokladtarta <3

Allt ar verklıgen perfekt och vı njuter av varje sekund vı andas samma syre och gar ı samma fotspar. Vı sover ıhopslıngrade, vaknar lıkadant och kan ınte tıtta oss matta pa varandra.


Nej, nu var alsklıngen klar! Ska ınte sıtta har och spılla dyrbara mınuter!

Hoppas allt ar bra med er!

Saknar mın famılj sa hımla mycket ska nı veta! Mams, paps och systrar, nı ar mıtt allt <3

kram Lıza

Jag saknar dig alltid... Varenda timme, varenda minut, varenda sekund... Varje tid utan dig är som tortyr för hjärtat, för själen...


Jag mår dåligt utan dig. Jag mår dåligt att för exakt en vecka sedan gifte vi oss, vi är nygifta, men vart är du? Varför är du inte här?

Vår första frukost tillsammans som nygifta. Vi körde upp på berget i Alanya och hittade en underbart mysigt litet cafe med ett lusthus. Där satte sig man och frun, för första gången som gifta.

 

 

 

 

Ord kan inte beskriva vilken otrolig känsla som fyller en när jag tänker på att vi är makar nu, vi är gifta, vi är ett...

Värmen fyller sakta min kropp bara av tanken på min man, min alldeles egna man, som nu bara är min. Aldrig förr har något känts så rätt, så fullständigt otroligt rätt som den dagen vi gifte oss.

Det var en helt perfekt dag. Mycket turkiskdans, öl, musik, skratt, mat, tårta, ja, allt var nästan som i Sverige förutom lite kulturella skillnader.

Dagen började med att vi vaknade tidigt och jag började göra mig i ordning. Caners mamma tjatade hela veckan på mig att jag skulle åka till frisören och få mitt hår och sminket gjort. Men jag litar inte på andra människor och har läst skräckhistorier om turkiska stylister så jag gjorde allt själv. :)

Det blev superbra och jag är så nöjd! :) Kände mig som en prinsessa precis hela dagen! Har nog aldrig känt mig så vacker förr!

Vid 13tiden (turkisktid) körde vi mot "rådhuset" (vet inte vad det heter på turkiska) och där väntade hela familjen, släkten och vänner förväntansfullt. När klockan var 14:00 stegade vi in i rummet och alla applåderade och log. Vigselförättaren började tala och Caner översatte åt mig, vid ett par tillfällen skulle jag säga "Evet" (ja) och sedan skriva under papperna. Sedan var vi ett äkta par. En otroligt fin stund delades med de viktigaste människorna för oss (förutom min familj då)

Alla ställde sig upp, applåderade och den varma känslan började infinna sig och nervositeten lade sig. Nu var vi gifta, jag och min själsfrände, äntligen.

Sedan blev det pusskalas och presentutdelning och alla köade för att ge mig (inte min man  :) ) presenter och önska ett gott, långt och lyckligt liv. I Turkiet ger man inte presenter likt här i Sverige, man ger enbart pengar eller guld. Skillnaderna är stora mellan Sverige och Turkiet men framför allt är den väsentligen skillnaden att när ett par gifter sig i Turkiet så kommer dom ifrån sitt familjehem och har inget bakom sig, varken pengar, möbler eller hem. Därför ger alla guld eller pengar för att de äkta tu ska kunna bygga sig ett hem, ett liv, en framtid ihop. Jag sa hundra gånger att vi inte behövde ngt, vi har redan ett hem, jobb, pengar, jag ville inte ha ngt, bara ha en perfekt dag med min udnerbara turkiska familj, men vissa traditioner går inte att bryta :) Vi fick guld för över två månadslöner för mig.

Efter pusskalaset och ett hundratal bilder gick vi ut till bilen. Alla förbi-passerande stannade och klappade åt oss och ane (min turkiska mamma) bjöd alla på choklad ur en fin silverkorg.

Bilen körde oss hem till hans familje-hem och när vi stannade skruvades det upp turkiskmusik för fulla muggar och det börjades dansas på parkeringen. Alla var så glada och spralliga <3 I Turkiet ska bruden krossa ett glas med skon innan hon entrar hemmet. Man får tre försök på sig. Klarar man det,får man ett långt och lyckligt liv tillsammans. Jag klarade det på tredje, phew! Det är svårt och omöjligt att krossa ett stående glas! Fuskar man och lägger det ned så går det mycket enklare :)

Sedan åkte jag och älskling till fotografen och tog helt underbara bilder på oss! Älskar dom verkligen! Jag kan inte titta mig mätt på dom och jag finner mig alltid leendes när jag tittar på dom. (visar alla senare)

Magen började sedan kurra och vi smög iväg och åt den första middagen ute som man och fru <3 Adana-kebab, haha. Otroligt gott och min klänning nästan spräcktes så mätt jag blev :)

Kvällen börjades nalkas och vid 20:00 begav allihopa sig till lokalen där livemusik och en massa gott väntades. Det blev fruktfat, chips&nötter, bröllopstårta och en massa öl. Alla dansade i flera timmar och stämningen var verkligen på topp, alla hade så otroligt kul!

Vi dansade vår bröllopsvals till en jätte fin turkisk kärleksballad och tårarna föll för min turkiska mamma och pappa.

Vid 4tiden vad vi trötta och begav oss mot natta-mat på en restaurang på hemvägen. Aldrig har mat suttit så gott! :)

Vid 5tiden kom alla hem och vi slocknade efter 5 minuter, jepp, so much action for us, haha :)

En stor sak fattades dock, min egna perfekta och underbara familj. Det kändes konstigt att ha den lyckligaste dagen i mitt liv utan min mamma, systrar och pappa närvarande :( Men snart kommer turen till sverige! Åh, vad underbart det kommer bli!!

Äntligen är vi ett, jag och min själsfrände. Ord kan inte beskriva hur lycklig han gör mig. Han är min nu, jag är hans nu, för alltid, förevigt sammansvetsade, tillsammans...

Vilka underbara dagar jag haft. Nog de bästa i mitt liv. Jag har gift mig med min själsfrände och våra namn står nu skrivna ihop, tätt tillsammans, två perfekta namn, två perfekta människor för varandra, två själar har nu blivit ett.

Det var helt klart den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag är nu Fru Kaplan. Fru till den underbaraste människan på denna jord.

Tomt, ensamt, mörkt... Min andra halva, min andra del är 3,5 flygtimmar från mig. Min man, min själ... Varför är du inte här?

Jag har inte sovit på 30timmar, så jag måste prata lite med älskling och sen sova. Det är dock taget ca 250bilder samt 1timmes video av vår perfekta dag då vi blev ett för alltid. Jag lovar att visa allt. Dagen D var helt perfekt på alla sätt och vis. Mycket mat, världens godaste bröllopstårta, underbar familj och släkt, en massa turkiskdans, live-musik samt oändligt med öl :) Helt underbart med andra ord...

Idag på detta klockslag gick min andra halvas flyg. Ett flyg som återigen ger oss 3000mil i avstånd. Ett flyg som återigen ger oss smärta i hjärtat. Ett flyg som återgien delar oss, två olika länder, två olika tidszoner.

Det är svårt att sätta ord på vad man känner... Man känner så mycket, men framför allt ett ord har tagit över makten... Tomhet...

I samma lägenhet som en gång fylldes av skratt, mys, pussar, leenden, bus och kärlek har nu fyllts av ett svart hål, tomhet...

Det känns som att halva ens själ hastigt och omänskligt har rivits ut ur ens kropp, att meningen med allt försvann på en sekund, med en kram och många tårar på Kastrup. Som om att jag knappt kan resa mig upp.






Saknaden av hans underbara varma läppar, saknaden av hans varma famn, hans underbara doft som kan få mig att slappna av i precis varje muskel på en sekund, saknaden av hans leende som kan få mitt hjärta att brista, saknaden att vara hel och fullständig, saknaden av att älska obegränsat och fullt ut...






Fyra väggar som först fylldes av så mycket skratt och leenden ändrades de senaste dagarna till oändliga tårar för ännu ett avsked, tills att nu gapa tomt och kallt... Jag sitter med hans tröja i min famn och luktar varje sekund. Att en doft kan få mig att resa mig igen samtidigt som den får mitt hjärta att brista och tårarna att fällas i samma sekund. De oändliga tårarna. Tårarna för saknaden, för avskeden, förlängtan...

Dessa 2,5veckorna har varit hela fullständigt underbara. Älskling har varit underbar.  Vi har varit nära familjen varje dag, alla vill ta del av min fina människa, vi har myst hemma, ute och promenerat, lagat mat tillsammans, tittat på film, ja, allt som Ni där ute tar för givet, det vanliga trista gråa samlivet som för oss är den finaste gåvan i världen, att få vara nära...

Jag har jobbat en del, och varje kväll jag kommit hem har älskling öppnat dörren med ett stort leende och världens bästa armar utsträckta. Han ler på ett stolt sätt, vilket visar att jag snabbt måste se vad han gjort. Han har alltid städat hela lägenheten och lagat dom mest underbara måltiderna, ibland gått till affären och köpt mitt favoritchoklad som han sedan lagt under kudden för att överraska mig.

Att komma hem idag var jobbigt. Att se hans hans halvuppätna bulle på bordet, hans läppavtryck mot juiceglaset, att se hans tandborste i vårt glas i badrummet, hans vantar i hallen, att se lite av honom överallt gör så ont. Varför är han inte här?

Att ha min andra halva här är verkligen ngt speciellt. Att dela en vanlig vardag, att gå ner till tvättstugan med tvätt, att diska vårt höga berg av disk, att städa undan julen, att gå och handla mat, ja, allt är så himla mysigt när man är två. Jag tar verkligen vara på varje sekund jag har med honom, varje sekund vi kan andas samma syre, delar samma täcke, bråkar om samma fjärrkontroll, dricker ur samma juiceglas. Jag älskar verkligen honom så mkt att det gör ont. Om bara 4dgr, på Söndag, lämnar han mig återigen ensam. Tårarna faller för oss varje kväll för att vi återigen ska skiljas åt, återigen ha en värld mellan oss...

Dagarna som gått har vi myst på Aqvakul (badland), cyklat hem till min bror och lagat mat hos honom, spelat Playstation 3 i hans fina lägenhet, träffat mina underbara vänner och druckit öl på Möllan, fixat dyra och onändliga papper inför våra framtida planer och bara myst hemma med filmer och godis <3 <3

Brorsan och älskling spelar Playstation :)

 

Jag försöker roa mig så länge :)

Älskling älskar sin julklapp som han fick av mamma och Thomas, en ordlista på svenska och turkiska. Den går varm här hemma och det svenska ordförrådet blir lite större för varje gång. Jag dör när han pratar svenska,  jag smälter <3

Imorse vaknade vi och gjorde världens godaste frukost. Nybakade bullar med turkisk omelett, apelsin och kiwi-klyftor, lite ost och juice, mums <3

Idag är det Nyårsafton och vi har världens bästa planer. Vi ska inte göra något alls <3 Vi har varit ute och cyklat runt lite i stan för att laga en god middag, kyckling med friterad potatis, sen cyklade vi till Glassfabriken och köpte dyr glass :) På systemet inhandlades lite Cider och öl och till det chips och popkorn. Vi ska mysa hela dagen, äta gott, se film och bara pussas. Detta ska bli världens bästa nyårsafton! Caner åker ju hem snart och vi vill ta vara på varje sekund tillsammans.

Dagarna som går befinner jag mig i en bubbla, en en helt underbar bubbla där bara älskling och jag är. Allt är verkligen så perfekt med honom nära mig. Det är lika underbart att somna in till hans lugna andetag som att vakna upp till hans varma kropp. Varje sekund med honom är så dyrbar.

Idag har jag jobbat ett par timmar, sedan promenerade vi lite i Malmö och myste bland julstånden och juleljusen.

 

Sedan handlade vi på Netto på vägen hem, och vandrade vår lilla tur genom Folkets park och myste.

Väl hemma hade älskling städat hela lägenheten (som för övrigt blir hur stökig som helst varje dag hur mycket vi än städar!) och han hade förberett en kyckling-gryta med champinjoner, kyckling, tomater och chili. Mums!

Nu har vi tänt ljus i hela lägenheten efter att ha upptäckt att anledningen till att vi förfryser varje kväll är för att elementet inte fungerar alls och är iskallt. Så detblir te, täcket i soffan och hundra värmeljus nu. Myskväll <3

Imorgon kommer systrar hit för tacos och mys! Ska blir så himla mysigt! Har så himla mycket mys och skoj inplanerat dessa dagar med systrar och älskling! Kommer blir en perfekt jul det här!

God kväll på er! Kram Liza och Caner <3

Här sitter vi just nu och myser. Varje kväll tar vi fram stolarna till stora fönstret, värmer lite te, tänder ljusen, tittar ut på snöflingorna och pratar. Allt är mysigt med min älskling <3

God natt på er!

Kram Liza

Åh, vad underbart livet är just nu! Min andra halva är här och vi kan inte få nog av varandra. Jag kan inte titta mig mätt på honom, krama honom hårt nog, pussa på honom tillräckligt mycket eller lukta hans underbara doft nog! Åh, vad han är fin min lilla prins!

Något som jag lärt mig dessa dagar är hur galen han är i snön! I Istanbul snöar det ibland men inte i såna här mängder eller med denna kylan. Han sitter hela tiden vid fönstret och tittar ut och kommenterar dom stora flingorna. Varje kväll vid tolvtiden tar vi en lång promenad och myser i kylan.

Det är verkligen underbart att dela samma säng, samma syre, samma fotspår och att bara kunna sträcka ut ett finger för att röra vid honom. Vi tar vara på varje liten sekund vi har tillsammans för snart tar den återigen slutför denna gång :( Vi ligger och pratar till småtimmarna ihop slingrade och planerar, drömmer och hoppas.

Dessa tre dagar har vi hunnit att äta middag hos mamma, träffat papps och igår kom brorsan hit och hade med sig sitt Playstation till Caner som han kan roa sig med när jag jobbar :) Min familj är verkligen världens finaste och Caner tycker om dom så mycket! Han pratar hela tiden om hur underbara och varma dom är <3 <3

Nu har vi fått jul i vårt lilla hus här hemma. Allt är så himla mysigare när man är två. Vi promenerade till Möllan idag och kollade ut en fin liten gran att ha för våra miljoner julklappar :) Sedan traskade vi hemåt i snödrivorna med den på armen.

Väl hemma satte vi på julmusiken, värmde te och pyntade granen. Caner älskar julen! Han älskar det varma, mysiga som julen för med sig och ser fram emot många fler jular. Detta är den första av många många fler <3

 

Hej allihopa.

Nu är jag återigen på svenskmark. Återigen delar vi inte samma syre, går i samma fotspår, återigen är jag ensam. Vi har haft de mest underbara dagar tillsammans. Vi har pussats, myst, busat, skrattat, gråtit, kramats och bara varit i varandras armar...

Det är alltid lika jobbigt att säga Hej då. Tårarna faller på våra kinder. Vi pussas coh jag går 2 steg, jag vänder mig om och går tillbaka, samma sak återupprepas 10ggr innan jag måste springa till planet. Att se dig gråta är något av det värsta jag kan se. Att känna att jag förlorar min mening i alltär ngt av det värsta jag kan känna.

Det känns alltid så tomt direkt när man kommer hem, som om att man förlorat det dyrbaraste man har.

Om bara 3 veckor kommer han hit, min fina fina älskling. Om 3 veckor delar vi samma svenska mark. Åh, vad längtan är outhärdlig.

Snart är det jag som står nervöst och trampar vid ingången och väntar på min älskling! Jul med min älskling och hela min familj, det kan inte bli bättre! Han stannar i 3 veckor, åh, varför kan inte tiden gå fort fort??