tja jetlag
vem försöker jag att lura?
vaknade helt kallsvettig och i panik i natt, satte mig upp i sängen och kände att något var fel. tittade ut genom sovrumsfönstret och letade efter times square, letade efter new york. insåg i panik att det var fel utsikt och började tänka "jag kanske sover i ett dubbelrum på hostelet, dom har annan utsikt"
gud vad rädd jag var tills jag insåg att jag var hemma i malmö i min säng, i mitt rum.
allt är tyst, ingen trafik, inga blinkande neonskyltar. folket är borta och vädret är kallt och grådisigt. längtar tillbaka till staden, till folket. till affärerna med skyhög musik och som stänger klockan tolv varenda dag, till folket som är varma och ber om ursäkt bara de råkar snudda vid en eller ska tränga sig en halv meter (det kan ju svenskarna lära sig lite av..) längtar till alla som ger en komplimanger på gatan, säkert med tio minuters mellanrum. för ens ögon, för ens kläder, för ens skor. sånt tänker ju alla när de ser folk med fina kläder eller ett vackert ansikte, varför säger vi inte det? new york-boarna bara slänger det ur sig och det är ju så det ska vara!
känner mig sjukt ensam, letar efter snarkningar, efter någon som vänder sig i sängen, efter någon som prasslar med sina grejer och ska ut i duschen.
känner avsmak för malmö och allt grått, efter att ha sett new york kan man nog inte se på sin stad på samma sätt. inte heller när man har blivit kär.
att jag, liza och my funderar på att sticka dit och bo i ett år är väl inget förvånande?
nu ska jag försöka att sova igen!
puss / kim
Kommentarer
Trackback
