Three Of A Kind <3

Hittade en helt underbar text i Ponton som jag vill dela med mig av.
Här har jag valt ut mina favoritstycken. Det kanske blir mycket text men ni kommer inte att ångra er när ni väl börjar läsa.
Sen kan jag också avslöja att jag förmodligen har en liten halvförsenad påskpresent til er att dela med mig av..den kommer nog ikväll.


"Jag slutar tro på att Juli finns"
Av: Moa-Lina Croall


Och så vidare, uppehåll mig inte vid ovidkommande monster; förlåt. Älskade du. Stå på en maskin. Var hos mig nu. Det blir snart vinter. Ta mina händer mellan dina. Säg att vi har tappat för mycket som är viktigt men att annat finns kvar. Alltid finns kalhyggen och metropoler och hemliga helger och "samtal" och torgdagar där vi kan vara tillsammans. Alltid finns mornar som är tidiga och sömniga och man behöver inte vakna på en sekund, man är ingen börshaj, man är den som man är, vi kan vakna omständligt som en kundtjänsttelefon bara vi gör det tillsammans. Jag älskar mig själv när du går upp och kissar. Jag älskar när du gör kaffe och jag är morgonful. Jag älskar när du rusar in och kastar dig i sängen med munnen mot min mage och täcket mellan. Jag älskar när du sliter upp täcket och att du har kalla händer. Du är ju den du alltid har låtsats vara och jag är ju den jag tror att jag är. Inget mer än det här. Så älska mig. Utstuderat.
- Jag älskar ju dig. Tänker jag på lycka så tänker jag på dig.
Svullen i kinderna. Försagd. Det kvittrar i huvudet. Jag kniper lite stolthet från dina ögon och bär huvudet högt när vi går hand i hand hela hala vägen hem, förbi bion, grönsaksstånden och de hemlösa katterna, reflektionen i fönstret, regnet som simmar runt i atmosfären.




- Okej, jag ska försöka förklara, säger du.
Jag söker ett nytt språk. Jag har det inte ännu. Jag är inte i närheten. Det är som att försöka promenera oavbrutet runt jorden utan att bli trött i benen. Det är som att hoppa från söndag till söndag utan att behöva ta veckan emellan. Det är som att vakna så jävla tidigt och gå en promenad i parken, jag är inte sån. Jag kan inte. Det går inte. Jag har det inte. Jag är döende. Är jag det? Självklart inte. Men snälla, låt något hända snart. Något som tar mig med, som en packning på någons axel. Hänga där, slippa ansvar, men förflyttas. Jag grät idag. För att ingenting känns som det borde kännas. För att platsen inte berör mig. Inte slår an något i mig. Detta äckel inför det egna äter mig. Det äter mig som om jag gick att ätas. Jag gör precis vad som helst för att bli på riktigt igen. Jag gör fan vad som helst för att få bli en byst på ett torg.




Andra dagar: musiken lyser från huset redan när jag kommer cyklande vid återvinningsstationen. Jag cyklar snabbare, kastar cykeln på gårdsplanen, hjulen fortsätter snurra hela kvällen, hela natten, hela livet, jag springer in, in i dina armar. Du tar emot mig. Du ser mig. Du strålar. Vi älskar på golvet i köket. Vi är varandras fasta punkt i en värld som inte ens består av punkter utan bara av stora, vilsna sjok och jag har väl ingen aning om hur någonting går ihop, så det är tur att ingen frågar mig.


/ Kim