Three Of A Kind <3

Nu kommer en liten fortsättning på mitt förra inlägg om min underbara pojkvän, vårt liv vi delar, olikheterna och de underbara mötena...

Ni som inte läst det kan läsa det HÄR, jag fortsätter bara rätt av...

Vår kärlek växte otroligt fort, begäret efter varandra och den nyfikna känslan av att få hålla om den andra, att få dofta den andras doft, att få känna den andras hand blev större och större... Vi hade ännu inte träffats sedan den där kvällen för länge sedan. Vi hade ännu aldrig pratats vid, på riktigt, rört den andra. Allt vi hade nu var internet och mobilen...

Vi pratade varje kväll, timtals... Vi fick inte nog av varandra. Sms, samtal, msn ja, inget var nog.

Det var inte helt enkelt ibland att kommunicera i början. Vår engelska var inte problemfri och många gånger fick ordlistan tas upp. Trots allt, kände jag ngt så otroligt mkt för denna kille jag bara sett en gång.

Jag hittade en ordlista på nätet, den hjälpte mig så mkt. De svåra engelska orden blev översatta och vi kunde förstå varandra mer och mer. Mitt turkiska ordförråd växte och snart kunde jag halva lexikonet :) Hans engelska växte mer och mer då det var det enda medlet vi kunde använda. Nu idag kan vi prata helt obehindrat och hans förmåga att lärra sig språk är helt fenomenal!

Väldigt snabbt efter att vi börjat prata kände vi att vi måste träffas. Våra känslor spred sig över alla hav, över alla landsgränser. Vi bara måste träffas.

Jag köpte biljetter ner till Istanbul i början av November. Dagarna var långa, väntan var olidlig. Hur skulle detta gå? Jag var så stört, djupt och obehindrat förälskad i denna kille som jag inte ens rört, luktat, kännt på. Någonstans visste jag bara att detta var sant, detta var äkta. Aldrig förr har jag litat så på någon, anförtrott mig för, gett mig själv av så pass mkt. Någonstans visste vi båda bara...

När planet landade i ett kallt Istanbul snurrade mitt huvud, hjärtat slog allt hårdare. Jag kände det, fysiskt, att mitt hjärta blev mer och mer helt för varje steg jag tog. Jag kände att min själ blev starkare och starkare ju närmare jag gick utgången. Jag har nog aldrig varit så nervös förr. Tänk om han inte skulle tycka om mig, tänk så blir allt så fel?

Jag såg honom allra först i folkmassorna som väntade på sina nära och kära. Jag kände så igen honom från den där korta sommarkvällen i September. Hans ansikte var det samma, ögonen var de samma. Han gick emot mig sakta. När hans läppar nuddade mina vek sig mina ben och jag kände att jag kunde svimma vilken sekund som helst.


De dagarna förändrade mitt liv. Aldrig har jag känt en sån samhörighet med en annan person förr.. I 4dagar pratade vi varje minut, varje sekund. Varje lite minut var vi ihopslingrade i varandra, djupt upptagna av varandra. Vi sov kanske 1 timme per natt. Vi ville inte förlora tiden vi hade med varandra. Snart skulle vi skiljas igen. Att sova är att skiljas. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Vi grät, skrattade, skämtade och bara njöt av att vara hel för första gången.

Att åka hem var något av det jobbigaste jag varit med om. När skulle vi träffas igen? Hur skulle detta gå? Vad ska hända?


Ett år senare har jag lärt mig att avskeden aldrig blir lättare. Man vänjer sig bara inte. Tårarna kommer första dagen man ses. Man slappnar aldrig riktigt av och hinner njuta till max. För varje minut som går är lite närmre ännu ett avsked. Tårarna och saknaden blir en vardag men man kommer aldrig till att vänja sig.

Än idag pratar vi timtals varje dag om allt mellan himmel och jord. Än idag pirrar min mage varje gång jag ser hans namn på min mobil. Inget har förändrats... Förutom kärleken som blivt starkare..

Istanbul har gett mig livet igen, kärleken igen. Samma stad kan få min mage att pirra, mitt huvud att snurra, mina ben att vika sig varje gång jag kommer, fortfarande efter ett år är det samma känsla när jag går ur planet och ser Honom stå där och vänta på mig. Men samma stad får mitt hjärta att brista, min själ att gå i sönder, mitt liv att delas varje gång jag går.

Vi har haft en enorm tur. Vi delar samma starka, passionerade kärlek. Vi älskar ut över alla gränser. Varje dag ringer vi varandra exakt samtidigt ett otal ggr, vi skickar samma sms till varandra samtidigt, vi vet vad den andra tänker utan att behöva tala. Trots skola, plugg, jobb och en liten ekonomi har vi kunnat ses varje månad. Om ens bara 5dagar. Dessa 5 dagarna får mig att orka kämpa på mitt liv här. Dessa 5dagar får mig att vilja leva igen.

Distans-förhållande är enormt svårt. Det tär på en, själen får sår, hjärtat värker exakt varje minut. Men kärleken gör allt värt det. Kärleken vi delar gör allt värt det.

Hans doft, hans beröring, hans kärlek gör mig hel. Kanske är vi bara nära varandra 5dagar i månaden. Men dessa 5 dagarna gör mig hel... Han gör mig hel...