Three Of A Kind <3

Är det ngt ni tror på där ute? Förut skulle jag säga nej, kärlek är ngt som man växer in i, sakta men säkert. Nu har jag blivit omvänd. För mig var det så... Sedan första gången jag och Caners ögon möttes var jag fast. Det var ngt speciellt, ngt starkt, en kraft som drog in mig...

Sedan första gången våra ögon möttes var jag fast, fast i kärleken.

Många har undrat hur vi möttes, och jag ska försöka dra det lite kort. Jag tror helt klart att ödet hjälpte till, att andra makter hjälpte oss att mötas. Jag och min kärlek...

Vi sågs på en semester för första gången för ca ett år sedan. Jag och systrarna var på en bar i Alanya. Där i hörnan satt en ensam kille. Han såg lugn ut, inte som alla andra killar. Han satt där själv och smuttade på en öl. Emellanåt kom några vänner och försökte få upp honom på dansgolvet, men han ville inte. Jag var så fascinerad av den stillhet han omgavs av.

Han var ngt utav det vackraste jag har sett. En makt liksom tog över mig, jag kunde inte sluta titta på honom. Hans stillhet, lugn och hans vackra drag fick mig att känna att rummet var tomt på folk. Jag tog ett kort i smyg på honom för att inte glömma honom. Han var ju uppenbart en turk och jag bor ju i Sverige.




Jag och My gick på toaletten, när vi var klara möttes våra vägar. Han tittade på mig, mina ben liksom vek sig.

"Do you like it here?" sa han lite blygt. Jag svarade och blev nästan lite yr. "Is it the first time here?" Sedan kom många folk som skulle in och vi var tvungna att dela på oss. My och jag satte oss igen. Och han gick ensam igen till sitt bord. Våra blickar blev mer och mer intensiva men vi varför blyga för att våga prata igen. Vad var det för speciellt med honom, varför kunde jag inte sluta titta?

Kvällen drog sig mot sitt slut, Kim och My ville hem och jag hade inget annat val än att följa med. Men jag kunde inte glömma. Hela natten speglades hans ansikte i mina drömmar. Detta var vår nästsista natt i Alanya. Kvällen efter skulle vi åka tidigt till flygplatsen. Jag drog med systrarna igen till samma bar kvällen efter, men detta var så tidigt att inga folk var där. Kanske skulle jag se honom igen, kanske skulle vi mötas igen?

Jag tittade överallt, men vad var chansen att se honom igen? Vi träffades inte... Senare fick jag lära att han också hade sökt mig dagen efter, hela kvällen...

Vi åkte hem till Sverige igen. Men jag var som besatt av drömmarna om honom. Varför kunde jag inte glömma?? En kväll, några blickar, 10sekunders konversation, en kille av hur många som helst i Turkiet, i världen. Varför kunde jag inte glömma? Jag var i Sverige, men mina drömmar var fortfarande på den där baren i Alanya, långt här ifrån, hos en kille jag inte visste namnet på, åldern på. Jag visste ingenting, jag hade glömt fråga honom dom få sekunderna vi pratade. Vem var han? Var bodde han? Jag visste inte någonting...

Jag började söka på internet, hur skulle jag börja? Vart skulle jag börja? Hur kunde jag ens komma på tanken att söka? Jag visste inte ens namnet, landet, staden. Var skulle jag börja söka?

Jag skrev in Facebook, men hur lätt är det att hitta ngn man inte vet namnet på. Jag letade efter en kille (antagligen) från Turkiet. Det var det enda jag visste.

Jag fann gruppen som tillhörde baren vi var på den där kvällen. "The Doors" Jag kollade igen alla medlemmar, kanske kanske... Bilderna är så små, det var svårt att se. Jag fann en kille rätt så snart, kanske skulle det kunna vara hans kompis? Jag kan försöka...

Jag addade honom, snart fick jag svar. Jag sa att det var långsökt, men frågade om han möjligtvis var på The Doors för 2 dgr sedan? Han svarade att det var han faktiskt! Jag höll på att svimma. Kunde jag ha sån tur? Kunde det gå så lätt??

Jag addade honom på msn, och skickade över min "smygtagna bild" på killen jag sökte. Det visade sig att det var hans närmsta vän! Jag dog!

Det tog mig alltså ca 5minuter att finna en kille jag inte visste ålder, namn och ursprung på! Jag letade efetr en nål i en höstack och jag fann denna på mindre än 10 minuter!!

Jag fick Caners msn och vi började prata. Han kom ifrån Istanbul, han var på besök med sin famil hos sin moster i Alanya. Han hade inte glömt mig, han kom ihåg mig så väl, han drömde fortfarande om mig. Precis som jag. Han hade sökt mig varje dag sedan den natten vi träffades. Men han började ge upp, hur skulle han finna mig?

Våra samtal blev intensivare och intensivare, vi pratade flera timmar varje dag. Vi ringdes otaliga gånger varje dag, smslistan blev lång och varje kväll satt vi minst 4 timmar på msn och pratade om allt, våra liv, drömmar, framtid, ja, allt mellan himmel och jord... Känslorna växte sig starkare och starkare.

Nu är vi här idag. Efter månader av kärlek, längtan, tårar, saknad..

Jag älskar honom över allt på denna jord. Jag har aldrig känt så här förut för ngn. Han är i min själ, i mitt hjärta, i min varenda lite fräken, i mitt varje hårstrå. Han är överallt inom mig. Han är mitt liv.

Varje kväll sedan den första gången vi pratade har vi pratat minst 3timmar på msn och i telefon. Vi behöver varandra. Vi behöver den närheten och den kraften vi kan ge varandra. För varje dag som går behöver vi mer, mer, mer. Snart har vi vår dröm nära oss, snart ska vi dela varje natt tillsammans, varje dag, varje middag, varje frukost, varje andetag.



Vad är chansen att finna ngn så snabbt? Utan att veta ngt om denna personen? Jag tror på ödet. Aldrig hade jag trott att min andra halva skulle vara ifrån Istanbul, Turkiet. Vad livet kan förändras snabbt...