Three Of A Kind <3

Idag på detta klockslag gick min andra halvas flyg. Ett flyg som återigen ger oss 3000mil i avstånd. Ett flyg som återigen ger oss smärta i hjärtat. Ett flyg som återgien delar oss, två olika länder, två olika tidszoner.

Det är svårt att sätta ord på vad man känner... Man känner så mycket, men framför allt ett ord har tagit över makten... Tomhet...

I samma lägenhet som en gång fylldes av skratt, mys, pussar, leenden, bus och kärlek har nu fyllts av ett svart hål, tomhet...

Det känns som att halva ens själ hastigt och omänskligt har rivits ut ur ens kropp, att meningen med allt försvann på en sekund, med en kram och många tårar på Kastrup. Som om att jag knappt kan resa mig upp.






Saknaden av hans underbara varma läppar, saknaden av hans varma famn, hans underbara doft som kan få mig att slappna av i precis varje muskel på en sekund, saknaden av hans leende som kan få mitt hjärta att brista, saknaden att vara hel och fullständig, saknaden av att älska obegränsat och fullt ut...






Fyra väggar som först fylldes av så mycket skratt och leenden ändrades de senaste dagarna till oändliga tårar för ännu ett avsked, tills att nu gapa tomt och kallt... Jag sitter med hans tröja i min famn och luktar varje sekund. Att en doft kan få mig att resa mig igen samtidigt som den får mitt hjärta att brista och tårarna att fällas i samma sekund. De oändliga tårarna. Tårarna för saknaden, för avskeden, förlängtan...

Dessa 2,5veckorna har varit hela fullständigt underbara. Älskling har varit underbar.  Vi har varit nära familjen varje dag, alla vill ta del av min fina människa, vi har myst hemma, ute och promenerat, lagat mat tillsammans, tittat på film, ja, allt som Ni där ute tar för givet, det vanliga trista gråa samlivet som för oss är den finaste gåvan i världen, att få vara nära...

Jag har jobbat en del, och varje kväll jag kommit hem har älskling öppnat dörren med ett stort leende och världens bästa armar utsträckta. Han ler på ett stolt sätt, vilket visar att jag snabbt måste se vad han gjort. Han har alltid städat hela lägenheten och lagat dom mest underbara måltiderna, ibland gått till affären och köpt mitt favoritchoklad som han sedan lagt under kudden för att överraska mig.

Att komma hem idag var jobbigt. Att se hans hans halvuppätna bulle på bordet, hans läppavtryck mot juiceglaset, att se hans tandborste i vårt glas i badrummet, hans vantar i hallen, att se lite av honom överallt gör så ont. Varför är han inte här?